Ett tyst transportsystem

Kalklinbanan mellan Forsby och Köping är 42 km lång. Den går genom två län och fem kommuner. Vid invigningen 1941 var den världens längsta linbana. Kalken användes ursprungligen till cement under efterkrigstidens bostadsbyggande. Dygnet runt gick korgar med kalk från Forsby till Köping.

Efterhand centraliserades all cementtillverkning i Sverige till Gotland. Fabriken i Köping lades ner på 1970-talet och företaget koncentrerade sig enbart på kalk. Linbanan användes mer sällan och togs ur drift 1997. Den är idag ett unikt kulturarv som skall bevaras som ett byggnadsminne. Den ägs av Nordkalk som ingår i den finska koncernen NK-holding.

Från Forsby till Köping

På ett näs mellan Hjälmaren och Öljaren, i Forsby, ligger själva kalkbrottet. Här krossades kalken, vägdes och lastades.

Linbanan har tre mellanstationer: I Malmberga styrdes och manövrerades hela banan. I Knotberget och Granhammar ändrades banans riktning. Slutstationen för linbanan ligger i Köping. Här tömdes och finkrossades kalkstenen för vidare transport till cementfabriken.

Tekniska fakta

Kalklinbanan bärs upp av 235 stolpar, de flesta av armerad betong. Banan är uppdelad i fyra sektioner. Två linor går parallellt i varje riktning. På den övre, bärlinan, rullar korgarna på fyra hjul, uppdelade på två tvåhjuliga boggier. Den undre linan, draglinan, dras av elmotorer, en för varje sektion.

Längs banan finns 12 spännstationer där 35-40 ton betongvikter håller banan lagom spänd. 750 korgar rör sig samtidigt på banan. Varje korg kan ta en last på 1200 kg kalksten. Hastigheten är 10 km/h. Transportkapaciteten är 94 ton/h.

Årets industriminne 2003

År 2003 utsåg SIM kalklinbanan till Årets industriminne för att:

" Kalklinbanan är en komplett och mycket storskalig industrianläggning som är helt intakt och går att köra.
" Arbetet kring linbanan visar på starkt engagemang på lokal, regional och statlig nivå för att göra kalklinbanan levande som besöksmål. Det har också bidragit till entreprenörskap och sysselsättning.

Text: Magdalena Tafvelin Heldner, Tekniska museet.